Jennifer Lundberg

Torsdag - dags att åka hem. Blandade känslor faktiskt, skulle bli skönt att komma hem just för att man var så sliten och halvdöd men samtidigt så hade jag blivit en aning förälskad i staden. 

 

Vi hittade transfern utan problem den här gången, den kändes dock lite... osäker. Det fanns inga bälten och säkerhetshammaren var en regelrätt hammare, ingenting som hade godkänts i Sverige. Vi överlevde det momentet också och efter incheckning av bagage så fördrev vi tiden på bästa sätt - genom att äta. Reflekterade över hur viktigt alla basala behov blir när man reser. Allt kretsar kring mat och sömn, det andra blir liksom oviktigt. Jag gillar det. 

 

Så hur sammanfattar man den här resan då?
Den har varit underbar. Det blev precis som jag tänkt mig plus lite till och jag längtar redan tills nästa gång jag får chansen att göra något liknande. Det har varit en stor fördel att resa med Jessica eftersom vi är lika på många sätt. Vi kommer överens och vi har klarat ut alla situationer vi ställts inför helt utan problem, det är nästan läskigt vilket flyt vi har haft hela tiden. Är kass på avslut så ni får nöja er med dessa två ord; åk dit!

 

Nu var det shoppingdags! Efter lite anvisningar från lokalbefolkningen hittade vi till West End City Center som är ett köpcenter med cirka 200 affärer av varierande slag. Ganska snart insåg vi att detta moment aldrig skulle avklaras utan mat, så vi gav efter för den västerländska kulturen och åt på Burger King.

 

Fyllda av energi gav vi oss av och kikade i affärer. Jag tycker att det är jättekul med små inhemska klädaffärer som inte finns någon annanstans, annars är det lätt hänt att man dras till det man känner igen - typ H&M, New Yorker och så vidare. Men hur kul är det egentligen? 

 

Därefter kläcker min syster den briljanta idén att vi ska gå till Hjältarnas torg. Visst, jag vill med gå dit men vid närmare eftertanke så borde vi kanske reagerat på att vakten vi frågade om vägen skakade på huvudet när vi sa att vi skulle gå dit till fots. För det var långt. På något konstigt sätt ändå värt det, vi fick se så mycket på vägen. Det är rätt så sjuka kontraster i Budapest nämligen. Fallfärdiga byggnader ligger bara några gator från lyxhus och man märker verkligen vilka distrikt som pengarna läggs på. 

 

Vad finns det att säga om Hjältarnas torg? Det var jättefint, storslaget och häftigt. Vi klättrade upp till statyerna och fungerade tydligen som revolutionärer då flera andra också vågade sig på det efter oss. Hemvägen däremot - uttorkade, skavda och med hjälp av en kass offlinekarta i mobilen tog vi oss tillbaka till hotellet. Vad som hände under vägen är inte material för den här bloggen, men kan sammanfattas med ordet kontraster. 

 

Vi återvände till hotellet som slitna hjältar strax innan sju, nästan 10 timmar efter att vi först lämnat det. Lugn och ro existerade dock inte i vår värld, snart var vi ute igen. Restaurangbesök följt av nattklubb blev vår kväll, förstår ännu inte hur jag orkade dansa så mycket (i klackskor dessutom) efter att vi gått över 2 mil samma dag. 

 

Nåväl, vi kom fram till slut. Första aktiviteten vi fastnade i var vid en gigantisk fontän, vi kom dit när dess "program" i princip var slut så vi väntade snällt tills nästa omgång - vilket kändes som en halvtimme. Värmen började bli påtaglig så vi köpte juice och påbörjade vår vandring runt ön. Grejen var bara den att vi råkade hamna "på fel sida" och istället för sevärdheter såg vi bara mängder av tappra joggare i alla former, åldrar och med varierande springstilar. Att vi hamnat fel vore egentligen inte en sådan katastrof om det inte vore för att det var stängsel överallt, och då pratar jag inte om några fåniga klätterbara stängsel, utan bastanta metallstängsel med taggar upptill som såg ut som inspelningsplatsen för Hunger Games.

 

Efter några kilometer hittade vi en öppning, köpte glass och kunde äntligen påbörja turistandet på allvar. Bodorbrunnen, vattentornet, japanska trädgården, ruinerna av franciskanerkyrkan är några av de sakerna vi passerade. Nu hade värmen dock blivit närmast outhärdlig men som de tappra idioter vi är så kämpade vi på. När vi stod uppe på Margaretabron igen och tänkte på hur korkade vi var som gått så mycket hade vi verkligen ingen aning om vad som låg framför oss...

 

Helt plötsligt var det onsdag. Efter frukosten begav vi oss på en vandring mot Margaretaön och på vägen passerade vi bland annat parlamentet och några jättestatyer i en park. Tyvärr verkade det som att de höll på och renovera parlamentet så det var svårt att ta några bra bilder. Vill även påpeka att det bara från hotellet till ön är över 4 km, en mesig start i jämförelse med senare...

 

Nedre delarna av slottsområdet består av bland annat Sandorpalatset, slottet, nationalgalleriet och nationalmuseet. Vi hade vid det här laget insett att ungrarna verkligen gillar örnar, hästar och lejon. De finns verkligen överallt. Efter lite fotografering märkte vi att poliserna (det var jättemånga poliser i hela området den dagen) hade ökat i antal och nu började tömma gatorna kring palatset. Eftersom vi är nyfikna av oss så satte vi oss på en bänk utanför avspärrningarna och avvaktade. Ingenting hände. Trettio minuter senare hade ingenting fortfarande hänt. Vaktavlösning skedde. Jessica sov på bänken. Jag glodde.

 

Tillslut efter många falska alarm så öppnades portarna till palatset och ut kom en bil. Notera: ut ur huset rullade en vit bil. Två polismotorcyklar och tre svarta bilar tog täten i kortegen, följda av den vita bilen som vi på närmare håll såg hade finska flaggan på sig. Efter den kom ytterligare sju bilar, ur vissa av dem hängde kostymklädda män á la James Bond och såg sig argt omkring. När jag googlat lite såhär i efterhand visade det sig att det var Finlands president Sauli Niinistö som var på besök just den dagen. 

 

Många trappsteg senare var vi nedstigna från slottsområdet och via en tunnel tog vi oss till Kedjebron. En sak jag måste påpeka är hur bra Budapest är anpassat till fotgängare och cyklister. Man kan utan att riskera livet promenera genom biltunnlar och över broarna vilket är perfekt då man inte behöver tänka på att ta taxi/spårvagn/buss över. 

Senare på kvällen var det middagsdags och vi återvände till restaurangen från föregående kväll. Kan inte släppa hur bra den var... Det fanns verkligen ingenting att klaga på varken när det gällde maten, drycken eller servicen. 

 

 

 

 

Som sagt, vi gick några gator uppåt. Passerade ruinerna av Maria Magdalena-templet och hittade tillslut fram till mitt älskade militärhistoriska museum, eller som det heter på ungerska - Hadtörténeti Múzeum. Det var intressant som väntat, dock blev man typ stressad av det faktum att de hade en "vakt" aka gammal tant som satt på en stol i vartenda rum. Jag skojar inte när jag säger att de förföljde en och hade ögon som skrek ut budskapet "jag kollar er, försök inte sno nåt va!". Kändes som att de trodde att vi hade något skumt på gång eftersom det inte verkar som att två unga tjejer tillhör deras vanliga klientel där. Men ändå, allt var så överdrivet. De hade alltså minst en tantvakt utposterad i varje rum, alla föremål var i montrar och om det var en docka iklädd uniform utanför en monter så var den omgiven av nåt konstigt sladdlarm som började tjuta om man gick för nära. Alltså, inte när man nuddade den utan när man gick för nääääära. Vilket Jessica också gjorde, HAHA.

 

Efteråt letade vi upp ett utav otaliga glasställen, köpte världens godaste glass (nähe?) och en flaska med äckligt vatten. När vi ansåg oss ha pausat klart begav vi oss till de nedre delarna av slottsområdet.

 

Dag två inleddes med en taxifärd upp i Budas kullar där det tack och lov var lite svalare. Efter cirka en timmes ridtur begav vi oss mot stadens förmodligen turisttätaste ställe - slottsområdet. Matthiaskyrkan och Fiskebastionen inledde vårt turistande, otroligt hur fint det var. Eftersom det ligger på en liten höjd (Castle Hill) så har man en fantastisk utsikt över floden och Pestsidan. Dock hatar jag ju i allmänhet ställen med bara turister på så man kan väl inte påstå att det var ett utav de ställena vi stannade längst på. Istället vandrade vi några gator uppåt... 

 

Inte mycket tid för vila, snart var vi ute på stan och på jakt efter stället där vi gjort en reservation för fiskspa. Efter mycket hjälp från lokalbefolkningen hittade vi dit, mindre än fem minuter sena vilket jag ser som en stor prestation med tanke på att vi verkligen var totalt vilse. Själva fiskgrejen var helt sjuk, ägnade första 10 minuterna åt att skratta mig tårögd. Denna annorlunda upplevelse åtföljdes av fotmassage, sen var det dags att följa våra magars önskan och hitta någonstans att äta. Tursamt nog låg fiskgrejen vid en gata full av matställen och efter lite kikande bestämde vi oss för ett av dem. Maten var fantastisk! Mätta och belåtna traskade vi mot hotellet men beslutade oss för lite kvällssightseeing. Suddiga och mörka bilder togs vid Donau, på Liberty Bridge och någon okänd byggnad, men vafan - vi var ju trots allt framme i Budapest!

 

Resan tog sin början genom en bussfärd till Växjö, vidare med tåg till Alvesta och sen ytterligare ett byte till tåget som skulle ta oss till Malmö. Väl framme växlade vi pengar, köpte flygbussbiljetter och tog oss på så sätt ut till Sturup. Ungefär vid den tidpunkten började jag bli rätt så nervös men försökte stänga av det och tänka på annat. Alla tänkbara scenarion passerade genom mitt huvud - det mesta handlade om att vi inte skulle få åka med planet. Men så var det inte, och innan jag visste ordet av det så satt jag i det där djävulska fordonet och försökte att andas lugnt. Mot alla odds fick jag inte panik utan klarade flygresan rätt bra, hann till och med fascineras av utsikten och sova en stund.

Värmen slog emot oss när vi gick av planet, en otrolig kontrast mot det rätt kalla Sverige vi lämnat mindre än 2 timmar tidigare. Bagaget var lätthittat, dessvärre gällde inte samma sak vår förbokade transfer utan det fick bli en taxi in till Budapest. Under färden fick man se en hel del av stadens utkanter som närmast liknade någon konstig mix-up av ghetto och kåkstäder med skamfilade hus täckta med graffiti. Vart hade vi hamnat egentligen? Tillslut kom vi fram till hotellet efter lite letande efter en rätt så dold ingång och kunde äntligen pusta ut.