Jennifer Lundberg

Folk tycker att det verkar så lätt att läsa på distans, att få bestämma sina egna pluggtider och att allt är så fritt. Det de inte tänker på är att med den friheten följer också ett ansvar. I den vanliga gymnasieskolan är det mycket prat om eget ansvar, men i jämförelse med vad som krävs för att läsa på distans är det rena barnleken. I skolan har man lektioner där materialet gås igenom, man får saker förklarade för sig och kan fråga läraren om man kör fast. Om du har svårt för ett ämne så ser läraren ändå att du (förhoppningsvis) verkligen försöker och det ger dig pluspoäng. 

 

Tro inte att jag klagar, men mina betyg baseras enkelt sagt på hur mycket jag lyckas lära mig själv. Jag kan inte ens namnen på mina tre webblärare i Malmö, den enda jag pratar med är min mentor i Torsås. Kör jag fast i ett ämne så kan inte jag fråga "vad menar de med detta?" och få svar direkt utan jag måste skicka ett mail, invänta ett skriftligt svar och sen fortsätta. Lärarna vet inte vad jag har svårt eller lätt för utan det enda de ser är uppgifterna jag skickar in och resultaten på de självrättande proven. De vet inte om jag kämpat med en uppgift i fysik i flera dagar eller om jag skrev den där historiauppgiften på en halvtimme.

I den vanliga skolan väntar man oftast med att göra inlämningsuppgifter till kvällen innan, skillnaden är att när man läser på distans så måste man ha självdisciplinen och motivationen att börja med en uppgift 1-2 veckor innan inlämning. Det är att ta eget ansvar.